Gästinlägg: Om att hitta balansen någon gång när engagemanget ständigt går överstyr

Junifunderingar från en innerstandsmäklare:

Vissa människor gör ett bra jobb, sköter sina arbetsuppgifter felfritt och gör allt till 100 % med ett alldeles lagom engagemang. Dessa människor har oftast ett privatliv, den här efterlängtade balansen som alla talar om och som i alla fall inte jag någonsin hittat. Jag är så avundsjuk på dessa människors härliga distans till sitt arbete som är just ett arbete. Sedan finns det vissa människor (jag och många inom min bransch), som inte är så måttliga och ständigt drar saker till oanade höjder. Här pratar vi inte 100 % utan någon sorts ”250 %-are” som inte inser när enough is enough. Aldrig någonsin, sorgligt nog.

Hur många gånger har man inte hört att ”mäkleriet är en livsstil”, eller att vi är både ”Psykologer, ekonomer, coacher, jurister osv till våra kunder”, jäkligt uttröttande beskrivning av oss själva om ni frågar mig. Uttjatat kanske är ett bättre ord. Men jag kunde ändå inte låta bli att fundera på dessa floskler när jag häromdagen kom att tänka på mig själv som nybliven mäklare. Jag kom att tänka på min tredje försäljning där jag agerade någon sorts personlig assistent till en krävande kund. Han hade försovit sig till fotograferingen vi skulle ha, och ringde mig 3 minuter innan jag och min fotograf skulle fota upp hans våning. Han undrade obrytt och drygt om inte jag kunde köpa med mig lite frukost till honom, han hade försovit sig och var bakfull efter sin personalfest han haft natten innan. Han var dock ödmjuk nog genom att ge mig fria händer att välja vilken macka som helst så länge ”kaffet to go” var krämig och varm på samma gång… Jag i min tur, hade inte lärt mig att sätta gränser, och det skulle jag inte lära mig heller. Jag kände mig utnyttjad när jag överlämnade frukosten och jag fick inte ens ett tack tillbaka. Det skulle komma att bli så många fler gånger.

Piffat och klart!

Hur ser det ut idag några år senare? I dag i mitt mäkleri kanske jag inte handlar frukost till kunderna direkt. Men jag har utvecklat något helt annat. Jag tar bland annat med mina egna kuddar när piffandet inför fotograferingen blir för jobbigt för kunden. Jag samlar på mig vaser, tekoppar, inredningsmagasin, ljuslyktor och plädar hemifrån som jag sedan släpar med mig och stylar med. Varenda gång lovar jag att det ska bli den sista för mig själv. Varenda gång biter jag mig i tungan på intaget för att inte lova det vanliga. Jag lyckas med det till en början men drabbas sedan av någon sorts Tourettes Syndrom/tvångstankar, och bara hasplar ur mig att ”Ni behöver inte ruinera er eller ta in en stagingbyrå, ni kan låna i princip allt av mig”. Så sinnessjukt korkat eftersom allt jag gör tar ungefär dubbelt så lång tid, och när arbetsdagen är slut och inga mer jobbtimmar finns kvar, så nallar jag ganska friskt på det där balanskontot och distanskontot. Det slutar inte där heller för jag sitter just i samma stund som jag skriver denna text med en annan typ av text till min kund. Inget mindre än en detaljerad inköpslista såsom ”en avokado, en kronärtskocka, tre rödlökar, fyra citroner” för att bara ta ett exempel.

Vad särskiljer oss mäklare med andra typer av säljare? Är det för att vi har ett omättat kontrollbehov? Att det sitter i väggarna att överleverera mot kund för att alltid ”överträffa förväntningarna”, som varenda mäklare skriver i sin personliga presentation inklusive mig själv. Eller älskar vi bara vårt jobb lite extra? Jag har inget bra svar på någon av dessa frågor tyvärr.

Jag vet bara att jag har mycket att jobba på vad det gäller denna biten. Jag ska bara en sista gång piffa med mina tekoppar och vackra silverljusstakar för kunds räkning imorgon på fotograferingen en allra sista gång. Och kanske köper jag med frukost till kunden imorgon för att JAG vill, och just för att det är härligt med en trevlig gest ibland!

Trevlig sommar allesammans!!!

Av: Alexandra Hanwik, Fastighetsbyrån Södermalm